musik och kultur med höga pretantioner

Listen to them! Children of the night, what musik they make

2009-12-28T01:27:00.000-08:00

Oi oi! Jamendo, spotify och wikipedia gör att man hittar så mycket bra musik man annars inte tänkt på. Speciellt den lite ovanligare, lite bättre musiken som annars kan va svår att hitta, skakar om och ger ett revival av stora mått. Därför kommer här en tipslista av dignitet!

1. Wiskeybaba (Chanson-Ska, vem hade gissat att den mixen kunde fungera, det galnaste som lämnat Frankrike detta decennium!
2. Freak Fandango
3. Golem (Jiddish revival)
4. Vrack
5. David (Lite mera klassisk chanson)
6. Talco
7. En Attendant Mado
8. Louise Attaque
9. Les Negresse Vertes
10. Jewish ukrainean friendship (soundtrack of a balkan train robbery)

Vart tog industrin vägen!?

2009-11-18T11:32:00.000-08:00

Hittade en sajten jamendo.com och blev genast förälskad. Detta är alltså en sida där man kan ladda ner musik under creative commons licens. Gratis, lagligt och utan att sony får ett öre för det... om det inte är de som äger sajten alltså.. det vore läskigt.

Hur som helst, gratis musik, och bra musik. Jag hittade direkt ett band (Sonic Ahmed) som jag fastnade för och nu tankar jag sju album samtidigt. Jag är glad.

www.jamendo.com
A businessmodel that works

The Proposition

2009-11-09T01:42:00.001-08:00

Nick Cave gör film, vad förväntar man sig. The proposition har ett av de bästa soundtrack jag känner till, men att se själva filmen ledde till ett högt mått av existentiell ångest.

The proposition är ett wilda western drama, fast det utspelar sig i Australiensisk outback. Ändå känns den så långt från spagettiwestern man kan komma. Handlingen går i klassisk macBeth anda. Men utan någon som helst hollywood kosmetik. Här snackar vi hårdför realism som inte utelämnar några detaljer. Efter att ha sett filmen känner man sig lite som huvudpersonen i clockwork orange, hjärntvättad till... ja vad blev egentligen kvar.

Filmen är inte dålig, skådespeleriet jättebra, karaktärerna trovärdiga dessutom är den snygg på sitt eget råa vis. Ändå önskar man kanske att the proposition låtit en behålla lite fler illusioner.

Ella Fitzgerald fyndet

2009-10-26T03:41:00.000-07:00

En väldigt fruktbar resa till Göteborg slutade i ett besök på Bengans, om möjligt den bästa skivaffär jag besökt. Bengans i Götet alltså. Den i Stockholm är inte lika mycket att hänga i julgranen.

På Bengans fanns ett smörgåsbord av album för 59 sek. Det var svårt att välja åt vilket håll jag skulle tänja budgeten. Till slut blev det en box för 59 innehållande inte mindre än FEM Ella Fitzgerald album. Det är alltså inte ens 12 kronor per fulllängdare! Sen hittade jag Sofia Karlssons svarta ballader för 79 sek. Nu ljuder scat-sången och Dan Andersson genom huset var och varannan dag. Tillvaron kunde inte vara ljuvare.

På bokfronten brottas min studiemotivation just nu med Sigrid Kahle:s Jag valde mitt liv. En otrolig tjock och väldigt spännande självbiografi. Det känns som att den kan lära en en hel del om livet, med Mohammad Fazlhashemis Vems Islam och Steven Kings Vilda Western Fantasy om det mörka tornet. Min stackars Arabiska!

Yann Tiersen är en ûbermensch

2008-10-14T12:55:00.000-07:00

Jag fick c'etait ici med posten idag. En dubbel-cd som verkar vara något slags samling av olika Tiersenstycken. Ihopsatta på ett relativt snyggt sätt. Samlingar i all ära. Visst det blir hattigt men Tiersen är en übermensch. Så det funkar ändå och jag kan inte sluta lyssna (okay, så är det alltid med nya skivor). Men den här gången lyfter nog upplevelsen min musiksmak. Om två veckor - när jag äntligen återhämtat mig efter denna direktkonfrontation med ett av vår tids stora musikaliska genier - kommer jag att vara en bättre, mer harmonisk människa. Jag kommer att ha blodsprängda ögon efter att ha lyssnat på Tiersen hela nätterna och jag kommer att ha lite bättre musiksmak.

Ska jag kommentera skivan efter att snabbt lyssnat igenom den. Då tycker jag att den sammanfattar konceptet Tiersen rätt bra.

Ajde Jano

2008-10-09T00:42:00.000-07:00

En folksång som bland annat Kroke (ett helt fantastiskt band jag skäms över att inte äga någon skiva av) spelat in.

Verse 1
Ajde Jano, kolo da igramo.
Ajde Jano, ajde dušo,
kolo da igramo.

Verse 1
Come on Jana, let's dance the kolo
Come on Jana, come on sweetness,
let's dance the kolo.

Verse 2:
Ajde Jano, konja da prodamo.
Ajde Jano, ajde dušo,
konja da prodamo.

Verse 2:
Come on Jana, let's sell the horse.
Come on Jana, come on sweetness,
let's sell the horse.

Verse 3
Ajde Jano, kucu da prodamo.
Ajde Jano, ajde dušo,
kucu da prodamo.

Verse 3
Come on Jana, let's sell the house.
Come on Jana, come on sweetness
let's sell the house.

Verse 4
Da prodamo, samo da igramo.
Da prodamo, Jano dušo,
samo da igramo.

Verse 4
We'll sell them, just so we can dance.
We'll sell them, sweet Jana,
just so we can dance.

Musikens Demigod

2008-10-04T00:24:00.000-07:00

Back in the days. När drakar fortfarande flög över himlavalven och lokomotiv drevs av kol. På den tiden då var religionen det som människor skrev sånger om. Det var det största.

Idag (när Nietzsche sagt att Gud är död och vi smärtsamt har fått konstatera att Nietzsche är död) är kärlek det vi skriver musik om. Om kärleken är vår tids stora religion då är musiken dess näst största disciplin. I så fall är Yann Tiersen musikens demigod.

Om jag inte visste hur fel det vore skulle jag också falla ner inför hans fötter.

(Jag råkade just beställa en dubbelcd av honom)

Movits

2008-09-29T00:28:00.000-07:00

Just det, tack Olof för tipset. Jag absolut bara älskar dem. Jazzhands och frack. Helt underbart.

Textraden: "Du kanske inte gillar killar säg, eller så kanske du bara inte gillar mig" Är helt fantastisk.

Trough the roof :P
http://www.myspace.com/movits

Movits debutalbum

Elliott Sutcliffe

2008-09-25T15:30:00.000-07:00

Det här är killen som bröt benet på grund av mig. Eller mina upptåg i alla fall. Det var också han som såg till att jag blev ökänd som den galna Svensken. I alla fall i Schloss Klaus. Förra sommaren förtjänade jag nog den stämpeln, Eliott fick springa runt med gips hela sommaren. Med risk att min lilla presentation av min relation med Eliott låter som en dödsruna vill jag också säga att han säkert la grunden till åtmindstone nån av sina sånger då. När han satt och pimplade iste med sin gitarr och en väldigt vacker australiensiska i ett slott i alperna. Oj gosse, det var tider.

(Till saken)

Eliott har spelat in låtar och alla kan höra dem. Tack vare myspace (självdö iTunes).
http://www.myspace.com/esutcliffe

Check it out.

Kent - tillbaka till Samtiden

2008-09-21T07:48:00.001-07:00

För en vecka sen ungefär hittade jag et oslagbart extrapris på Kents tillbaka till samtiden på ginza (40 sek) och några dagar senare trillade den fantastiskt nog bara ner i min brevlåda. Jag blev jätteglad. Nu har jag bestämmt att jag vill recensera alla skivor jag köper. För det är kul.

Grabbarna i Kents senaste skiva flyter på som ramlösa en varm sommardag. Det är mera blipp-bloppigt än det brukar. I alla fall om man går tillbaka till Vapen och Ammunition, Hangnesta Hill och andra klassiker.

Min första tanke när jag lyssnat igenom skivan var att det var rätt slätstruket. Välregisserat örongodis, lite deppigt och med Jocke Bergs ljuvt nasala stämma blir det allt som allt en ganska skön upplevelse. Men någon dag senare, och ett antal lyssningar senare, kom jag fram till att det nog inte var hela sanningen. Det finns en hel del riktigt spexiga överraskningar i det väl inslagna paketet. Till exempel ett par riktigt shyssta blåsslingor. Första spåret elefanter blir riktigt bra först efter ett par lyssningar eller när man nu lägger märke till just blåset i bakgrunden.

Ibland kommer det också ett slags harmonier som verkligen bryter av mot den lättsmälta helheltsbilden. Skön skiva helt enkelt, inte månadens bästa köp, kanske det sämsta rentutav. I hård konkurrens. Nae förresten, the pouges - skivan köpte jag mest för att ha den. (Läs första inlägget) Kent förblir en dirty pleasure. Men en ljuv sådan. Me like!

Ps. Min vän Katarina Lamos brukar berätta om när Jocke Berg förnekade att Kents texter skulle betyda något. Och hon brukar kommentera att det är bull-shit. Jag håller med henne.

Dirty Pleasures

2008-09-16T12:48:00.000-07:00

En musikblogg, vilken bra idé. Ett litet sidknäck bland alla andra. En plats i etern, gömd för de flesta men öppen för ett privilegierat fåtal kanske. Eller en brusande nyhetskanal för allt som gäller min musikvärd.

Hittade just ett erbjudande från Ginza. Kents nya skiva för endast 40 riksdaler. En bargain helt sonika. Kent är ett av de där banden jag inte vågar erkänna att jag gillar. Det är klart, texterna känns lite klyschiga och visst känns det som om min lägenhet förvandlas till mitt gamla pojkrum varje gång jag drar på en odödlig skiva som hagnesta hill. Men den finns ändå där, som brännskiva i skivsamlingen och gömmer sig. Tillsammans med bob hund, kanske ska tilläggas. Man måste ju tillåta sig sina dirty pleasures. Vem vore man utan dem? Knappast mänsklig.

Den här månaden har för övrigt varit full av skivköp. De mest intressanta var Flogging Mollys album Float, Feists Reminder och Sigur Ros skiva Med sud i eyrum spilum endalust.

Float har en grymmt stark början med tre klockrena spår, Requiem for a dying song, första spåret, känns inte riktigt lika lättlyssnat och kanske lite mognare än Flogging Molly brukar vara men det är bra. När titelspåret Float kommer kan jag inte undgå att sjunga med. Resten av skivan är däremot lite svår att sätta fingret på. Låtarna går inte att greppa så lätt. Inte så att det inte är bra eller intetsägande. Det säger bara lite mindre. Något har hänt med Flogging Molly. Om det är en positiv utveckling får framtiden visa.

The Reminder var lite av ett wildcard. Feist är en sån där artist som jag bara lyssnat lite grann på. Skivan känns genial, musiken är livligt arty rakt igenom och det blir aldrig tråkigt. Jag vet inte om skivan verkligen är genial eller om jag bara har väldigt många trevliga minnen fästa vid den.

Jag har viljat ha en Sigur Ros-skiva i evigheter. Om Flogging Molly blivit mindre lättlyssnade i och med Float har Sigur Ros sin helt egna definition av vad lättlyssnad innebär. Vissa av deras låtar lämnar mig med en oförlöst existentiell ångest (vilket inte nödvändigtvis är en dålig grej) och jag vet fortfarande inte riktigt vad det är som fångar mig med musiken. Något finns där i vilket fall.

Med sud i eyrum spilum endalust känns inte som ett album, den känns som en låt. Kanske inget nytt i och för sig. Det var ändå en skön upplevelse när jag insåg att jag fått precis vad jag hoppats på. Det är isländskt, vackert och lite áli*.

*Isländska för lite galet, skruvat, konstigt, precis som min stavning av ordet.