Yann Tiersen är en ûbermensch

Jag fick c'etait ici med posten idag. En dubbel-cd som verkar vara något slags samling av olika Tiersenstycken. Ihopsatta på ett relativt snyggt sätt. Samlingar i all ära. Visst det blir hattigt men Tiersen är en übermensch. Så det funkar ändå och jag kan inte sluta lyssna (okay, så är det alltid med nya skivor). Men den här gången lyfter nog upplevelsen min musiksmak. Om två veckor - när jag äntligen återhämtat mig efter denna direktkonfrontation med ett av vår tids stora musikaliska genier - kommer jag att vara en bättre, mer harmonisk människa. Jag kommer att ha blodsprängda ögon efter att ha lyssnat på Tiersen hela nätterna och jag kommer att ha lite bättre musiksmak.

Ska jag kommentera skivan efter att snabbt lyssnat igenom den. Då tycker jag att den sammanfattar konceptet Tiersen rätt bra.

Ajde Jano

En folksång som bland annat Kroke (ett helt fantastiskt band jag skäms över att inte äga någon skiva av) spelat in.

Verse 1
Ajde Jano, kolo da igramo.
Ajde Jano, ajde dušo,
kolo da igramo.

Verse 1
Come on Jana, let's dance the kolo
Come on Jana, come on sweetness,
let's dance the kolo.

Verse 2:
Ajde Jano, konja da prodamo.
Ajde Jano, ajde dušo,
konja da prodamo.

Verse 2:
Come on Jana, let's sell the horse.
Come on Jana, come on sweetness,
let's sell the horse.

Verse 3
Ajde Jano, kucu da prodamo.
Ajde Jano, ajde dušo,
kucu da prodamo.

Verse 3
Come on Jana, let's sell the house.
Come on Jana, come on sweetness
let's sell the house.

Verse 4
Da prodamo, samo da igramo.
Da prodamo, Jano dušo,
samo da igramo.

Verse 4
We'll sell them, just so we can dance.
We'll sell them, sweet Jana,
just so we can dance.

Musikens Demigod

Back in the days. När drakar fortfarande flög över himlavalven och lokomotiv drevs av kol. På den tiden då var religionen det som människor skrev sånger om. Det var det största.

Idag (när Nietzsche sagt att Gud är död och vi smärtsamt har fått konstatera att Nietzsche är död) är kärlek det vi skriver musik om. Om kärleken är vår tids stora religion då är musiken dess näst största disciplin. I så fall är Yann Tiersen musikens demigod.

Om jag inte visste hur fel det vore skulle jag också falla ner inför hans fötter.

(Jag råkade just beställa en dubbelcd av honom)

Movits

Just det, tack Olof för tipset. Jag absolut bara älskar dem. Jazzhands och frack. Helt underbart.

Textraden: "Du kanske inte gillar killar säg, eller så kanske du bara inte gillar mig" Är helt fantastisk.

Trough the roof :P
http://www.myspace.com/movits

Elliott Sutcliffe

Det här är killen som bröt benet på grund av mig. Eller mina upptåg i alla fall. Det var också han som såg till att jag blev ökänd som den galna Svensken. I alla fall i Schloss Klaus. Förra sommaren förtjänade jag nog den stämpeln, Eliott fick springa runt med gips hela sommaren. Med risk att min lilla presentation av min relation med Eliott låter som en dödsruna vill jag också säga att han säkert la grunden till åtmindstone nån av sina sånger då. När han satt och pimplade iste med sin gitarr och en väldigt vacker australiensiska i ett slott i alperna. Oj gosse, det var tider.

(Till saken)

Eliott har spelat in låtar och alla kan höra dem. Tack vare myspace (självdö iTunes).
http://www.myspace.com/esutcliffe

Check it out.

Kent - tillbaka till Samtiden

För en vecka sen ungefär hittade jag et oslagbart extrapris på Kents tillbaka till samtiden på ginza (40 sek) och några dagar senare trillade den fantastiskt nog bara ner i min brevlåda. Jag blev jätteglad. Nu har jag bestämmt att jag vill recensera alla skivor jag köper. För det är kul.

Grabbarna i Kents senaste skiva flyter på som ramlösa en varm sommardag. Det är mera blipp-bloppigt än det brukar. I alla fall om man går tillbaka till Vapen och Ammunition, Hangnesta Hill och andra klassiker.

Min första tanke när jag lyssnat igenom skivan var att det var rätt slätstruket. Välregisserat örongodis, lite deppigt och med Jocke Bergs ljuvt nasala stämma blir det allt som allt en ganska skön upplevelse. Men någon dag senare, och ett antal lyssningar senare, kom jag fram till att det nog inte var hela sanningen. Det finns en hel del riktigt spexiga överraskningar i det väl inslagna paketet. Till exempel ett par riktigt shyssta blåsslingor. Första spåret elefanter blir riktigt bra först efter ett par lyssningar eller när man nu lägger märke till just blåset i bakgrunden.

Ibland kommer det också ett slags harmonier som verkligen bryter av mot den lättsmälta helheltsbilden. Skön skiva helt enkelt, inte månadens bästa köp, kanske det sämsta rentutav. I hård konkurrens. Nae förresten, the pouges - skivan köpte jag mest för att ha den. (Läs första inlägget) Kent förblir en dirty pleasure. Men en ljuv sådan. Me like!


Ps. Min vän Katarina Lamos brukar berätta om när Jocke Berg förnekade att Kents texter skulle betyda något. Och hon brukar kommentera att det är bull-shit. Jag håller med henne.

Dirty Pleasures

En musikblogg, vilken bra idé. Ett litet sidknäck bland alla andra. En plats i etern, gömd för de flesta men öppen för ett privilegierat fåtal kanske. Eller en brusande nyhetskanal för allt som gäller min musikvärd.

Hittade just ett erbjudande från Ginza. Kents nya skiva för endast 40 riksdaler. En bargain helt sonika. Kent är ett av de där banden jag inte vågar erkänna att jag gillar. Det är klart, texterna känns lite klyschiga och visst känns det som om min lägenhet förvandlas till mitt gamla pojkrum varje gång jag drar på en odödlig skiva som hagnesta hill. Men den finns ändå där, som brännskiva i skivsamlingen och gömmer sig. Tillsammans med bob hund, kanske ska tilläggas. Man måste ju tillåta sig sina dirty pleasures. Vem vore man utan dem? Knappast mänsklig.

Den här månaden har för övrigt varit full av skivköp. De mest intressanta var Flogging Mollys album Float, Feists Reminder och Sigur Ros skiva Med sud i eyrum spilum endalust.

Float har en grymmt stark början med tre klockrena spår, Requiem for a dying song, första spåret, känns inte riktigt lika lättlyssnat och kanske lite mognare än Flogging Molly brukar vara men det är bra. När titelspåret Float kommer kan jag inte undgå att sjunga med. Resten av skivan är däremot lite svår att sätta fingret på. Låtarna går inte att greppa så lätt. Inte så att det inte är bra eller intetsägande. Det säger bara lite mindre. Något har hänt med Flogging Molly. Om det är en positiv utveckling får framtiden visa.

The Reminder var lite av ett wildcard. Feist är en sån där artist som jag bara lyssnat lite grann på. Skivan känns genial, musiken är livligt arty rakt igenom och det blir aldrig tråkigt. Jag vet inte om skivan verkligen är genial eller om jag bara har väldigt många trevliga minnen fästa vid den.

Jag har viljat ha en Sigur Ros-skiva i evigheter. Om Flogging Molly blivit mindre lättlyssnade i och med Float har Sigur Ros sin helt egna definition av vad lättlyssnad innebär. Vissa av deras låtar lämnar mig med en oförlöst existentiell ångest (vilket inte nödvändigtvis är en dålig grej) och jag vet fortfarande inte riktigt vad det är som fångar mig med musiken. Något finns där i vilket fall.

Med sud i eyrum spilum endalust känns inte som ett album, den känns som en låt. Kanske inget nytt i och för sig. Det var ändå en skön upplevelse när jag insåg att jag fått precis vad jag hoppats på. Det är isländskt, vackert och lite áli*.

*Isländska för lite galet, skruvat, konstigt, precis som min stavning av ordet.