Grabbarna i Kents senaste skiva flyter på som ramlösa en varm sommardag. Det är mera blipp-bloppigt än det brukar. I alla fall om man går tillbaka till Vapen och Ammunition, Hangnesta Hill och andra klassiker.
Min första tanke när jag lyssnat igenom skivan var att det var rätt slätstruket. Välregisserat örongodis, lite deppigt och med Jocke Bergs ljuvt nasala stämma blir det allt som allt en ganska skön upplevelse. Men någon dag senare, och ett antal lyssningar senare, kom jag fram till att det nog inte var hela sanningen. Det finns en hel del riktigt spexiga överraskningar i det väl inslagna paketet. Till exempel ett par riktigt shyssta blåsslingor. Första spåret elefanter blir riktigt bra först efter ett par lyssningar eller när man nu lägger märke till just blåset i bakgrunden.
Ibland kommer det också ett slags harmonier som verkligen bryter av mot den lättsmälta helheltsbilden. Skön skiva helt enkelt, inte månadens bästa köp, kanske det sämsta rentutav. I hård konkurrens. Nae förresten, the pouges - skivan köpte jag mest för att ha den. (Läs första inlägget) Kent förblir en dirty pleasure. Men en ljuv sådan. Me like!
Ps. Min vän Katarina Lamos brukar berätta om när Jocke Berg förnekade att Kents texter skulle betyda något. Och hon brukar kommentera att det är bull-shit. Jag håller med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar