Dirty Pleasures

En musikblogg, vilken bra idé. Ett litet sidknäck bland alla andra. En plats i etern, gömd för de flesta men öppen för ett privilegierat fåtal kanske. Eller en brusande nyhetskanal för allt som gäller min musikvärd.

Hittade just ett erbjudande från Ginza. Kents nya skiva för endast 40 riksdaler. En bargain helt sonika. Kent är ett av de där banden jag inte vågar erkänna att jag gillar. Det är klart, texterna känns lite klyschiga och visst känns det som om min lägenhet förvandlas till mitt gamla pojkrum varje gång jag drar på en odödlig skiva som hagnesta hill. Men den finns ändå där, som brännskiva i skivsamlingen och gömmer sig. Tillsammans med bob hund, kanske ska tilläggas. Man måste ju tillåta sig sina dirty pleasures. Vem vore man utan dem? Knappast mänsklig.

Den här månaden har för övrigt varit full av skivköp. De mest intressanta var Flogging Mollys album Float, Feists Reminder och Sigur Ros skiva Med sud i eyrum spilum endalust.

Float har en grymmt stark början med tre klockrena spår, Requiem for a dying song, första spåret, känns inte riktigt lika lättlyssnat och kanske lite mognare än Flogging Molly brukar vara men det är bra. När titelspåret Float kommer kan jag inte undgå att sjunga med. Resten av skivan är däremot lite svår att sätta fingret på. Låtarna går inte att greppa så lätt. Inte så att det inte är bra eller intetsägande. Det säger bara lite mindre. Något har hänt med Flogging Molly. Om det är en positiv utveckling får framtiden visa.

The Reminder var lite av ett wildcard. Feist är en sån där artist som jag bara lyssnat lite grann på. Skivan känns genial, musiken är livligt arty rakt igenom och det blir aldrig tråkigt. Jag vet inte om skivan verkligen är genial eller om jag bara har väldigt många trevliga minnen fästa vid den.

Jag har viljat ha en Sigur Ros-skiva i evigheter. Om Flogging Molly blivit mindre lättlyssnade i och med Float har Sigur Ros sin helt egna definition av vad lättlyssnad innebär. Vissa av deras låtar lämnar mig med en oförlöst existentiell ångest (vilket inte nödvändigtvis är en dålig grej) och jag vet fortfarande inte riktigt vad det är som fångar mig med musiken. Något finns där i vilket fall.

Med sud i eyrum spilum endalust känns inte som ett album, den känns som en låt. Kanske inget nytt i och för sig. Det var ändå en skön upplevelse när jag insåg att jag fått precis vad jag hoppats på. Det är isländskt, vackert och lite áli*.

*Isländska för lite galet, skruvat, konstigt, precis som min stavning av ordet.